6 månader

På söndag är det exakt ett halvår sedan du somnade in. 

Ett halvt år. 

Det känns helt vansinnigt när jag tänker på det. 

Den delen av mig som gärna ser en mening bortom. Som önskar att det finns  en annan dimension, den delen kan inte låta bli att tänka att det trots allt är ett tecken från dig att den här blomman du köpte till min födelsedag förra året, och som inte har blommat alls sedan förra året, nu plötsligt har massor med knoppar igen. Det känns ändå lite fint att tänka så. Du är med mig va? Är du inte? Saknar dig pappa ❤️

1 år

Du vilar så vackert här.

 

Jag kan föreställa mig hur du blickar upp i trädens kronor. De är vackra nu. Alla höstens färger sprakar i dem. 

Jag blev tvungen att åka hit. Du känns så nära här. 

Behöver dig idag. 

Det är ganska precis ett år sedan vi fick det första beskedet. Jag minns inte exakt datum men det var nu i slutet av september. De hade hittat en knöl. Mer visste vi inte då. Då fanns fortfarande hopp. Nu finns inget. Det är över och du kommer inte tillbaka.

Och i eftermiddag ska vi avsluta det sista kapitlet i boken. Vi säljer landet. 

Förlåt pappa. Men vi måste.

Nu tar vi din dröm och gör om den till vår egen. Det är väl okej? 

Äntligen... Eller nåt...

Idag ska vi äntligen få skriva papper. Vi har hittat en köpare till landet till slut. 

Det känns helt rätt men ändå är det så himla tungt. 

Vi släpper dig allt mer pappa. Snart finns inget kvar. 

Vad jag önskar att vi slapp det här. Inte för att jag vill behålla stället utan för att jag önskar att det inte vore sant. 

Att det i stället var så att du satt därute och väntade på oss. Att allt var som vanligt igen. Det är så tomt utan dig. 

Pappa

Det är ingen idé att googla dig. Det dyker inte upp något intressant. Det är nåt protokoll från ön där du omnämns i deltagarlistan och några träffar på Eniro som man ändå inte kan öppna för att de är borttagna. Annars inget. 

Jag vet inte varför jag ens gör det. Jag har gjort det flera gånger och jag vet inte vad jag tror att det ska resultera i men det känns så himla konstigt att du bara är borta. Det går liksom inte att söka dig längre. 

Du fattas mig. 

...

Åh pappa. Vad jag saknar dig. Hur jag hade velat ringa dig nu.

Är så ledsen och besviken. 

Fast jag vet ju att du hade bara tagit mitt parti. 

Dissat den andre. Jag vet ju det. Det var alltid så. 

Och så hade jag förmodligen blivit sur på dig. För att du hade framhärdat 

Och inget alls hade löst sig. 

Inget. 

Men du hade varit på min sida.

Alltid på min sida. 

Du var alltid det. På min sida. 

Vad vet jag, vem som har rätt?

Ingen har någonsin rätt. Orkar inte det här. Jävla skit. 

Visning.

Det var visning av landet idag.

Det känns i hjärtat. Tungt. Förlåt pappa. 

Note to self

Om du går till minneslunden på kyrkogården. Se då till att ha näsdukar med dig så slipper du snyta dig i tröjärmen. 

Upp som en sol...

Livet och sorgen är verkligen randigt. Precis som min psykolog säger. Man kan vakna på morgonen, mer eller mindre utsövd, och känna att, jo, den här dagen är helt okej. Det kommer ordna sig. Allt är bra. Jag blir glad igen. 

Det går några timmar. Allt flyter på. Allt är okej. 

Sen plötsligt. Ned som en pannkaka. Platt fall. Utför stupet. Bottenlös sorg. 

Man vet inte ens vad som utlöser det. Det bara kommer. Det nattsvarta, malande, molande, gnagande, illvilliga. 

Då hjälper ingenting. Det är bara att omfamna det. Försöka härda ut. Låta det pågå och sörja. Det finns inget annat sätt. 

Fast det är mer sällan nu. Jag tänker på det varje dag men det är inte konstant. Det tunnas ut och försvagas. 

Men just därför, chocken av den plötsliga dippen blir desto större då det alldeles nyss kändes helt okej. 

Men jag antar att det också blir bättre. 

Så småningom...

Mors dag.

Idag är det alla mammors dag. Då ska man helst tänka lite extra på sin mamma. Det har jag gjort. Uppvaktat både henne, mormor och svärmor. Blivit uppvaktad själv också, med present och god middag på restaurang. Huset har varit fullt av ungar både egna och andras och allt har gått i ett. Ändå, har det suttit en malande molande känsla i maggropen. Som en värk. 

När barnen hade lagt sig och lugnet tog vid bröt den ut. Sorgen. Saknar dig pappa så förfärligt. 

Blev tvungen att åka till minneslunden. Tände ett ljus och grät mig tom. 

Nu sitter jag här och stirrar in i lågan på ett ljus. Tittar på ditt fotografi och tänker på dig. Önskar du var här.