tisdag, september 19, 2006

30

Nu har jag varit 30 i två månader och 17 dagar. Jag har fortfarande inte förlikat mig vid tanken.

När man är trettio år är man ju vuxen. Så har jag alltid tänkt. När man fyller 30 så har man hunnit skaffa villa, körtkort, barn, utbildning, sparpengar på banken och nått en viss mental mognad som tyder på att man blivit vuxen. Jag har ingen villa, inget körkort, förvisso två barn och utbildning men inga sparpengar och min mentala mognad känns inte precis som om den kan definieras som vuxen.

Vad är egentligen att vara vuxen? Det låter så in i hoppsan tråkigt. Som att bli gammal ungefär, och vem vill bli det?

En sak är i alla fall säker. Sen jag fyllde 30 så har jag blivit väldigt nostalgisk. Jag saknar mitt gamla ungdomsliv och önskar att jag kunde få uppleva det bara lite igen. Jag fantiserar om att träffa alla gamla komipisar och att vi ska börja leva våra liv som vi levde dem då. Ja, jag vet, det går inte längre när alla har familj, jobb och förpliktelser, men man kan väl få önska sig?

Inte blir det bättre av att jag för tillfället läser en bok om att fylla trettio. Den heter: Konsten att fylla trettio,(den manliga bekännelseromanen) och är skriven av Mike Gayle. Egentligen riktar den väl sig framför allt till killarna men det går alldeles utmärkt att läsa den som tjej också. Den är inte på något vis sanningsbaserad men ändå sätter den huvudet på spiken gång på gång.

Mental mognad förresten... Vad är det egentligen? Vad är det just som specifierar och skiljer en som blivit vuxen från en som inte ännu är det? Är det positivt eller negativt att vara vuxen? Är det något att sträva efter? Är jag det redan fast jag inte vet om det? Eller är det bara ett ord, vilket som helst som skiljer det som är äldre från de små? Ett ord som är helt utan innebörd annat än för att bevisa en ålderskillnad. Jag undrar jag. Nån som vet?

5 kommentarer:

R Skriverier sa...

Se där, skaffa körkort är en vuxengrej. Så bra, då kan jag, snart 31, fortfarnade kalla mig "inte riktigt vuxen".
Och mental mognad i mitt fall?
Tja, jag vet inte det jag...

m.x: sa...

Vuxen är bara ett ovanligt fult och hårt ord.

Undertecknad, som ligger några år före dig i kön till graven, måste däremot framhålla att jag ser allt mer positivt på åldrandet och de fördelar detta medför för den mentala hälsan.

Det var längesedan jag lämnade tillbaka mitt körkort till staten och saknaden av storebrors tillstånd på att få framföra automobil på allmän väg har uteblivit helt och hållet.

Eder m.x:

Miiaoo sa...

ska genast skriva ett litet inlägg som svar på dina vuxenkriterier.

Cecilia sa...

Om jag nu får vara så där riktigt trist och tråkig som jag ofta är så måste sälla mig till den kategori personer som faktiskt känner sig vuxen. Jag blev vuxen då min pappa dog. Det gick från en dag till en annan. Jag trodde att jag räknades som vuxen innan dess,med två barn, utbildning, jobb och villa, men nej. Inget hjälper dig att växa upp så fort som den hastiga förlusten av en förälder. Och med tanke på att jag är mamma åt min mamma numera så lär känslan sitta i länge misstänker jag....

Nemo sa...

Så här tycker jag:

http://12steg.blogspot.com/2006/09/ldersnoja-frlikning-eller-kamp.html

Gadgeten innehöll ett fel