30

Nu har jag varit 30 i två månader och 17 dagar. Jag har fortfarande inte förlikat mig vid tanken.

När man är trettio år är man ju vuxen. Så har jag alltid tänkt. När man fyller 30 så har man hunnit skaffa villa, körtkort, barn, utbildning, sparpengar på banken och nått en viss mental mognad som tyder på att man blivit vuxen. Jag har ingen villa, inget körkort, förvisso två barn och utbildning men inga sparpengar och min mentala mognad känns inte precis som om den kan definieras som vuxen.

Vad är egentligen att vara vuxen? Det låter så in i hoppsan tråkigt. Som att bli gammal ungefär, och vem vill bli det?

En sak är i alla fall säker. Sen jag fyllde 30 så har jag blivit väldigt nostalgisk. Jag saknar mitt gamla ungdomsliv och önskar att jag kunde få uppleva det bara lite igen. Jag fantiserar om att träffa alla gamla komipisar och att vi ska börja leva våra liv som vi levde dem då. Ja, jag vet, det går inte längre när alla har familj, jobb och förpliktelser, men man kan väl få önska sig?

Inte blir det bättre av att jag för tillfället läser en bok om att fylla trettio. Den heter: Konsten att fylla trettio,(den manliga bekännelseromanen) och är skriven av Mike Gayle. Egentligen riktar den väl sig framför allt till killarna men det går alldeles utmärkt att läsa den som tjej också. Den är inte på något vis sanningsbaserad men ändå sätter den huvudet på spiken gång på gång.

Mental mognad förresten... Vad är det egentligen? Vad är det just som specifierar och skiljer en som blivit vuxen från en som inte ännu är det? Är det positivt eller negativt att vara vuxen? Är det något att sträva efter? Är jag det redan fast jag inte vet om det? Eller är det bara ett ord, vilket som helst som skiljer det som är äldre från de små? Ett ord som är helt utan innebörd annat än för att bevisa en ålderskillnad. Jag undrar jag. Nån som vet?