lördag, juni 18, 2016

...

Åh pappa. Vad jag saknar dig. Hur jag hade velat ringa dig nu.
Är så ledsen och besviken. 
Fast jag vet ju att du hade bara tagit mitt parti. 
Dissat den andre. Jag vet ju det. Det var alltid så. 
Och så hade jag förmodligen blivit sur på dig. För att du hade framhärdat 
Och inget alls hade löst sig. 
Inget. 
Men du hade varit på min sida.
Alltid på min sida. 
Du var alltid det. På min sida. 

Vad vet jag, vem som har rätt?
Ingen har någonsin rätt. Orkar inte det här. Jävla skit. 

söndag, juni 12, 2016

Visning.

Det var visning av landet idag.
Det känns i hjärtat. Tungt. Förlåt pappa. 

Note to self

Om du går till minneslunden på kyrkogården. Se då till att ha näsdukar med dig så slipper du snyta dig i tröjärmen. 

torsdag, juni 02, 2016

Upp som en sol...

Livet och sorgen är verkligen randigt. Precis som min psykolog säger. Man kan vakna på morgonen, mer eller mindre utsövd, och känna att, jo, den här dagen är helt okej. Det kommer ordna sig. Allt är bra. Jag blir glad igen. 
Det går några timmar. Allt flyter på. Allt är okej. 
Sen plötsligt. Ned som en pannkaka. Platt fall. Utför stupet. Bottenlös sorg. 
Man vet inte ens vad som utlöser det. Det bara kommer. Det nattsvarta, malande, molande, gnagande, illvilliga. 
Då hjälper ingenting. Det är bara att omfamna det. Försöka härda ut. Låta det pågå och sörja. Det finns inget annat sätt. 
Fast det är mer sällan nu. Jag tänker på det varje dag men det är inte konstant. Det tunnas ut och försvagas. 
Men just därför, chocken av den plötsliga dippen blir desto större då det alldeles nyss kändes helt okej. 
Men jag antar att det också blir bättre. 
Så småningom...


Gadgeten innehöll ett fel