Tankar...

Tänker på hur det kändes att krama dig. 

Kände vartenda revben genom din tröja. 

Inte tillstymmelse av fett finns kvar. 

Var tog du vägen, min starka pappa?

I morgon är det dags för ny cellgiftsbehandling. 

Fasar inför den. 

Anspänning

Ovissheten har gnagt i mig i veckor. 

Hur ska det bli på julafton? Kommer alla vara friska? Kan vi träffa pappa? Hur kommer pappa må?Kommer han orka? Ska vi ses här eller åka till honom?

Om och när vi träffas, hur kommer det att vara? Hur ser han ut nu? Hur kommer jag reagera? Hur ska man bete sig? Vad ska man säga? 

Så otroligt mycket tankar och känslor. 

Så kom dagen. Pappa kände sig någorlunda ok och ville gärna komma. Få komma ut en stund och andas annan luft, se något annat, bara komma bort lite. 

Så kom han då. Så liten. Så mager. Så grå. Så tunnhårig. Pappa som alltid haft jättetjockt hår. Fanns nästan inget kvar. 

Johan rakade honom sedan. Sjukt jobbigt att se honom utan håret. 

Han bröt ihop och började gråta när han klev in i köket. Det blev jobbigt för honom   Varför vet jag inte, kanske han inte ens vet själv. 

Känslorna ligger på ytan. Behövs ingenting. Plötsligt bara tippar man över. 

Allt förflöt. Vi pratade på, försökte vara glada. Hitta ämnen. Det blev mycket cancerprat. Men ok ändå. Han till och med åt lite lunch. Första på veckor. Kändes fint. 

Efter ett par timmar orkade han inte mer så Johan skjutsade hem dem. Anita var ju också med. 

När de åkt började jag gråta. Så mycket att ta in. 

Vaknade på juldagen och var så trött. Så in i döden och själen trött. Inget gjorde mig pigg. Jag gissar att det var avspänningen. Allt som släppte. 

Mycket bättre idag. 

Är det dags?

Är det början på slutet? 

Är det det? 

Hur länge har vi kvar, du och jag?

Håller du ut över jul? 

Orkar du?

Hur länge?

Så svag nu. 

Så liten och svag. 

Femton kilo lättare än i midsomras. 

Sex kilo bara de senaste 3 veckorna. 

Får du hjälp nu? Kommer det göra skillnad, det de kan ge dig nu? Kommer du hitta kraft igen? 

Så många frågor. 

Panik. Isande gastkramande panik. 

Hjärtat vilar tungt i bröstet. Det är som det inte riktigt ryms. 

Så rädd. 

Vill inte förlora dig. 

Inte än!

Inte någonsin.

Det går för fort. 

Är inte förberedd. 

Det går för fort. 

PANIK!!!

...

Ibland blir det för mycket bara. 

Jag orkar liksom inte. 

Är så trött.

Vill bara gråta. 

Glömde bort en viktig sak idag. Blev räddad av gonggongen kan man säga. Så less på att inte komma ihåg. Så ledsen över att det går ut över de mina. 

Så trött. 

Tålamod noll. 

Stackars mina barn. Stackars Theo. Han förstår ju inte varför jag är så stingslig. Eller han vet ju... Men han förstår inte. 

Dåligt samvete hela tiden. 

Kämpar igenom jobbdagarna. 

Kapsejsar i fåtöljen när jag kommer hem. 

Energi slut. Om jag ens haft någon. Känns som jag går på reserverna. Vad gör jag när de är slut? Vad händer då?

Orkar inte. 

Vill bara sova men det går inte. 

Trött. 

Kämpar lite till. 

Jag måste ju...