Barnmorskor och förlossningar

Efter att själv ha fött två barn och ha talat med ett stort antal kvinnor som även de har fött barn slås jag av tanken hur fantastiskt det är att det allt som oftast faktiskt går bra. Speciellt om man betänker att personalen på förlossningen ofta faktiskt inte lyssnar på vad man säger.

Vid min första förlossning, som för övrigt slutade i akut kejsarsnitt, kände jag mig väldigt vilsen. Som förstagångsföderska vet man ju inte alls vad som ska hända och är väldigt beroende av personalen och deras expertis. Trots att min förlossning varat i tre dygn och jag var slut som ett urvriden trasa så hade jag inte den blekaste aning om att det hela skulle sluta i snitt. Ingen varnade mig heller. Plötsligt var det bara så och jag förväntades förstå och acceptera beslutet. Jag accepterade men förstod ingenting. Jo, jag förstod ju att det var det enda rätta beslutet om jag och barnet skulle överleva men jag förstod inte varför. Jag hade behövt mer information i det läget.

Vid min andra förlossing, som slutade med sugklocka, kände jag mig lite säkrare men ändå i princip som en förstagångsföderska. Eftersom jag aldrig hade genomlevt en hel förlossning, visste jag ju inte heller hur det skulle kännas. Ingenting kunde jämföras. Värkarna jag hade den här gången var inte jämförbara med de jag hade vid första.

Personalen verkade inte förstå mig när jag beskrev hur jag kände mig. När jag sade hur det kändes så sa de att de inte var möjligt att känna så, att epiduralen inte kan ha släppt än och att man inte alls ska känna krystvärkar redan osv osv.

Varför gör de så? Jag är inte på något vis ensam om att ha upplevt förlossningspersonalen på det här viset. Många är berättelserna jag har hört om kvinnor som berättar för sina barnmorskor om hur de mår och blir i princip idiotförklarade tillbaka med argumentet att jag har arbetat med detta i många år så jag vet nog... Men vaddå, kan de känna andra personers känslor också eller?

Undrar hur många katastrofer som hade kunnat undvikas om barnmorskorna hade lyssnat lite mer på patienterna?


En annan sak jag funderat mycket över är amninghysterin som råder i vårt avlånga land för tillfället. Mammor lider och känner sig otillräckliga för att de inte kan amma, fast modersmjölkersättning inte på något vis är skadligt för barnen, utan är ett utmärkt substitut för bröstmjölk.

Mammorna uppmanas fortsätta amma sina barn trots att barnen gråter, verkar hungriga och inte går upp i vikt som de ska. Det är bara att fortsätta amma så stimuleras mjölktillförseln säger BVC sköterskorna.

Jag har en väninna som hade det här problemet. Hon har tidigare genomgått en bröstreduktion och var orolig för att hon inte skulle kunna amma. Hon påtalade detta till personalen på BB och för sin BVC sköterska. Trots detta var det ingen som reagerade fast hennes son rasade i vikt och blev apatisk och håglös. Det gick så långt att de blev inlagda och sonen fick sondmatas tillslut. Det enda de sa till henne var fortsätt amma.

Varför lyssnar man inte på mammorna???

Var i ligger prestigen att till varje pris hålla sin ståndpunkt i det här fallet? Okej, du tycker det är viktigt med amning, men är det inte viktigare att barnen lever och mår bra och att mammorna lever och mår bra?

För klarhetens skull vill jag tillslut bara påpeka att jag själv har ammat båda min barn av egen fri vilja och utan påtryckningar utifrån, nästan...

Ha ha ha

Kom just på en sak som var så himla rolig att jag måste få berätta om den.

På mitt förra jobb (är förskollärare) fanns en flicka som var lite speciell. Hon sa massor av roliga saker. Man kunde tex fråga henne: Vad säger katten? Så svarade hon - Katt, katt, katt, katt. eller: Vad säger lammet? -Lamm, lamm, lamm, lamm.

När jag precis hade fått min son och kanske varit mammaledig i ett par månader så åkte jag till jobbet för att hälsa på. När jag kommer dit så är barnen på väg tillbaka från matsalen. Flickan får syn på mig och skiner upp som en sol. Sen stannar hon och tittar på mig en stund och sen säger hon: Fröken, glömde vi dig i jumpasalen?

Ha ha ha. Oslagbart. Kanske inte så roligt för er att läsa men jag tycker det är obetalbart.

Stackars lilla gumman.

Min lilla lilla tjej. det är synd om henne.

Var på centrum och småshoppade lite hela familjen när jag plötsligt inser att lilltjejen har spytt ner hela sig. Hon bara sitter där, helt apatisk och säger ingenting med kräks över hela tröjan och hela byxorna. Jag blir tvungen att ta dem av henne. Hon gnäller lite och jag lyfter upp henne. Hon känns varm och tung. Huvudet hänger slappt mot min axel.

Vi skyndar oss hem, hon verkar ju vara väldigt sjuk. I bilen kräks hon lite till. När vi kommer hem verkar hon ha blivit bättre, hon ler och ser rätt pigg ut. Jag duschar av henne för hon luktar ju inte särskilt gott. Hon gnäller lite och börjar gråta när armarna nuddar golvet men sen blir hon glad igen. Hon älskar ju att duscha (dvs att ligga på duschgolvet medan jag sprutar vatten på henne).

Vi torkar och sätter på pyamas, hon gråter lite när armarna ska i men jag fattar ingenting. Jag ger henne till sambon och börjar med maten. Då ser han det. Handen är stor som en boll. Den är jättesvullen och inuti är den blå. Vad kan ha hänt? Då faller bitarna på plats. Därför är hon gnällig och därför har hon kräkts. Men vad beror det på? Sannolikt ett bett av nåt slag men vi vet inte vad.

Hon är hemskt blek och läpparna ser blå ut och eftersom vi ska ut till landet i morgon så chansar vi inte utan åker in med henne till Danderyds barnakut. Doktorn tittar på henne och avfärdar det hela som ett bett. Skönt att det inte var nåt värre men han kunde väl ha ansträngt sig lite mer? Jaja, de glömde att ta betalt i alla fall. Vem har sagt att sjukvård är gratis för barn?

Jag älskar mina barn!

På förekommen anledning måste jag nu komma med lite kärleksförklaringar till mina barn.

Även om de emellanåt sover dåligt och håller mig vaken om natten, eller att de trotsar och gnäller och skapar ett allmänt kaos omkring sig så är de det käraste jag har och jag skulle aldrig byta bort dem eller önska dem ogjorda. Större kärlek än den man hyser till sina barn finns inte på denna jord, enligt min uppfattning. (Fast jag vet att en och annan mormor eller farfar säger att barnbarnen är det bästa som finns)

All annan kärlek du någonsin har kännt och trott dig uppleva ter sig meningslös och mesig i jämförelse. Min sambo tex som innan var det käraste jag hade har nu fått hoppa ned två pinnhål på min kärleksstege. Mina barn går före allt, för dem offrar jag mitt liv och min sambos med om jag är tvungen, så är det bara.

Vad har jag då för bedårande historier att understryka mitt resonemang med? Varför är dessa två illbattingar det bästa och finaste på jorden? Jo, till att börja med så är de ju mina. Dessutom är de de sötaste barnen som finns på denna jord.

Lillgumman som är fem och en halv månad har precis börjat hoppa i sin hoppgunga och är hur söt som helst när lyckan sprider sig i det lilla ansiktet, då hon inser att det är hon själv som gör att det rör sig. Hon har dessutom precis lärt sig att ställa sig på alla fyra och gungar sen fram och tillbaka. Kanske börjar hon krypa snart? Hon är ganska tidig i sin motoriska utveckling verkar det som för inte många av hennes jämnåriga kan det hon kan :)

Hennes bror som precis har fyllt fyra år. Även han har varit tidigt på det mesta. Talade gjorde han tidigt och har sen 1½ års ålder underhållit oss med allehanda verbal svada. Många är stunderna då man diskuterar med honom och man är tvungen att vända sig bort för att han inte ska se att man skrattar åt hans underbara resonemang.

Dessa två är mina stora kärlekar och inget på denna gjord skulle få mig att önska dem ogjorda. Inte ens en natt med bara 1½ timmes sömn.

Jag lovar att jag i fortsättningen ska lägga in lite mer söckersöta inlägg om mina barn så att alla tvivlare därute förstår vad de går miste om om de inte skaffar sig några barn ;)

Vilken natt!!!

Har haft en överjävlig natt. Det började med en helveteskväll där sonen körde med hela registret och allt slutade i ilska och tårar och utegångsförbud i dag. Sedan gick jag och lade mig och hann väl sova i en timme innan lillgumman vakande och ville ha mat. Jag lade tillbaka henne i sin säng och hon sov sött vidare, i en halvtimme, precis lagom länge för att jag skulle hinna slumra in. Sen var det lögn att få henne att somna om. Hon låg och gnällde i en timme innan hon slutligen somnade igen.

Jag la mig igen och hann precis somna, och så vaknade hon igen. Den här gången var hon vaken i över två timmar och jag sprang in och ut från sovrummen för att få henne att somna igen. Gunga sängen, klappa på rumpan, amma lite. Inget fungerade. Mest fick hon ligga och gnälla, men det kan ju inte jag somna till. Ibland tystnade hon och jag antar att hon sov ett par minuter, men aldrig tillräckligt länge för att jag skulle hinna somna. Halv fem gav jag upp och tog med henne ned till vardagsrummet. Hon lekte en stund och sen lyckades hon somna i vagnen. Hon sov i en timma och sen vaknade hon. Jag ruskade på vagnen och hon somnade faktiskt om. Skulle precis lägga mig på soffan när sonen kommer nedspringande för trappen, gnällande som en jag vet inte vad och börjar skrika fast, eller kanske på grund av, att jag hyssar på honom. Sen gick det inte att få henne att somna om igen. Så nu är vi vakna hela familjen och har så varit sen halv sju. Jag har sovit i exakt 1½ timme, sammanlagt. Känner mig mycket utvilad. INTE.

Jag vill inte vara mamma idag. Jag vill sova.

Dagens ros till MickeB

MickeB är en gullrumpa! Tack snälla snälla.

Allt går sönder

Det är nåt fel med det här huset, eller så är det fel på familjen som bor i det. Allt går sönder. Det finns inga prylar som överlever ett år här. Det beror nog på mig. Jag tror att jag har nåt slags elektomagneteiskt fält omkring mig som tar kål på allting. Elvispen la av, och strax efter den så slutade brödrosten att fungera. Efter det var det dags för kaffebryggaren och sen gick munstycket till ena dammsugaren sönder. Vi köpte en ny brödrost, kaffebryggare och elvisp. Nu har nästa elvisp också gett upp och munstycket till den andra dammsugaren har också gått sönder. Bilen är också trasig här och där; vindrutan är sprucken, handtaget till förardörren är trasigt, AC´n är paj, höger bakruta går inte att hissa ned, vindrutetorkaren bak har ramlat av, backvarnaren funkar bara i plusgrader och nu låter det konstigt om bromsarna och ena stötdämparen i fram. Var ska detta sluta?

Tack MickeB

Tack Tack Tack MickeB. Du är en hjälte med en ängels tålamod. Vad skulle jag ha gjort utan dig. Puss puss.

Nu behöver jag hjälp igen.

Jag vill ha en räknare på min blogg. Jag har skapat ett konto och allt är klart. Jag ska bara klistra in en kod, men var sjutton gör jag det nånstans??? Nån som kan hjälpa mig??? Snälla.

hur kan det komma sig?

Hur kommer det sig att en fyraåring kan få en att känna sig så totalt maktlös? Allt som oftast i nattningssammanhang ställer han till med ett himla hallå och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det jag minst av allt vill är ju att han ska somna när vi är osams. Tänk om han skulle dö i sömnen (gud förbjude) och det sista vi sa till varandra är hårda ord.

Ändå väcker det en sådan vrede hos mig när han sätter igång och trotsar precis innan läggning. Det slår till som ett knytnävsslag i solar plexus och ångestklumpen växer sig större och större för varje sekund som passerar och han inte lugnar sig.

Idag ville han lyssna på Spindelmannen på cd´n innan han somnade. Hade varit helt okej om det hade varit så att han hade ägt en spindelmannensaga till att börja med, men det gör han ju inte. Ungen ville dessvärre inte ge sig utan satte igång att skrika och gapa som en illbatting. Lyckades lugna honom relativt snabbt ändå, men ångetsklumpen hann ju dyka upp såklart.

en liten lista jag snott hos cliff hanger

5 saker jag har i min frys, sett i ett funktionellt perspektiv

förnärvarande är den extremt tom så det är nog svårt att få i hop fem saker ens. Låt se: kantareller, hamburgerbröd, fläskfilé, kylklampar och... is


5 saker jag har i min garderob

Min stackars garderob är i sorgligt behov av uppdatering men jeans hittar man ett par stycken, nåt linne, min nya kjol jag fick av sambon i födelsedagspresent, några handväskor jag aldrig använder och mysbyxor.


5 saker jag har i min bil

Jag har ju inte ens körkort men i min och sambons gemensamt inköpta bil finns; en icke fungerande AC, ett icke fungerande handtag till förardörren, en spräckt vindruta, två bilbarnstolar och en massa skräp.


5 saker jag har i min handväska

Jag använder inte handväska längre. Jag stoppar allt i skötväskan istället och i den finns ju blöjor, tvättlappar, plånkan, mobilifonen och en och annan napp.


5 pers att skicka vidare till

Vaddå skicka vidare? Fattar jag inte hur man gör.


Uppdatering: Okej jag skulle vilja läsa denna lista hos... hm låt se... Stefan och sugbloggen, Rabarber, Net och Nemo, det får räcka.

Nån annan som känner sig manad? Säg till så jag kan läsa.

I dag kunde min son ha dött!

Jag skakar när jag tänker på det. Det krampar i magen av skräck. Min son var bara decimeter ifrån döden.

Vi skulle åka i väg och han stod som vanligt snällt och väntade vid garagedörren när pappa kör ut bilen. Då fick han syn på mig som hade lämnat soporna i sophuset på andra sidan "vägen". Han börjar springa mot mig. I samma stund börjar grannen backa sin bil rakt mot honom. Hon kör fort. Jätte fort. Hon ser honom inte. Sambon skriker. Jag skriker. Sonen tvärstannar och börjar springa igen. Han irrar hit och dit som en hare på vägen. Jag ser att han inte vet vad han ska ta sig till. Tillslut stannar han. Grannen saktar in sin bil men börjar sen köra igen, fortfarande jättefort, ser knappt mig heller som är på väg mot de mina bakom hennes bil. Hon kör och parkerar.

Efteråt stannar vi och pratar med grannen. Hon förstår ingenting. -Jag trodde han stod med dig säger hon till sambon. Och det gjorde han ju, en stund, men inte sen.

Nog sjutton måste man ta det lugnt på en parkering om man ser att det finns barn där? Det säger väl sunda förnuftet? Eller har jag fel?

Vad fort det kan gå. Det kan vara över på ett ögonblick. Han var tre decimeter från döden idag. Min lilla pojke.

De kommer i alla former. Läs

jag visste det

det är ju det jag alltid sagt. Man kan visst bli biten i tårna av fiskarna när man badar. Läs själva!

ååååh

Ibland är jag så j.vla korkad att jag borde ha en käftsmäll.

Satt och tjuvåt godis i soffan och blev tvungen att springa upp till lillprinsen som låg i sängen och inte ville sova. Han frågar naturligtvis vad jag åt på. Nu ska jag vara smart, tänker jag. Får inte tala om att jag äter godis, då blir det krig. Så jag svarar glatt: Smörgås.

Gissa vem som omedelbart blir extremt utsvulten och bara mååååste ha nåt att äta han med?

Hur korkad får man som förälder bli innan man omhändertas av myndigheterna?

Ungdomar.

I dag skulle jag åka med barnen till Skansen. Vi skulle ta tåget och på stationen gick två tjejer i övre tonåren framför oss. De såg riktigt coola ut med moderiktiga jättesolbrillor och kortkorta shorts. Jag körde barnvagnen och min fyraåring skuttade lite i förväg. Tjejerna gick ut genom dörren ut på perrongen och den som gick sist tittade på min 4 åring och sen släppte hon dörren rakt i ansiktet på honom.

Vad tänkte hon i det ögonblicket? Tänkte hon alls? Lyckligtvis hände ingenting men det var mycket nära att han gjorde sig ordentligt illa. Jag hoppas att hon led av tillfällig sinnesförvirring för jag kan inte hitta nån annan förklaring som ursäktar ett sådant beteende.

Jag blev så chockad att jag inte kunde komma på nånting att säga. Min son tittade förvånat på mig och jag visste inte vad jag skulle säga till honom.

Varför sa jag ingenting? Varför bara lät jag det ske och lät dem gå iväg som om inget hade hänt? Jag blev så förbannad efteråt och jag har grämt mig hela dan att jag inte sa nånting.

Vad är det med ungdomarna nu för tiden, och då i synnerhet unga tjejer? Får de inte lära sig nån respekt alls av sina föräldrar? Konstigt att samhället är på glid om det är så här man behandlar sina medmänniskor.

Usch vad arg jag är.

Festen

Jag hade så himla trevligt. Nästan alla jag bryr mig om var där. Jag saknade några och önskade att de hade kunnat komma men på det stora hela var de där allihop. Alla mina gamla och nya vapendragare. Trots att en stooor del av min bekantskapskrets, inklusive mig själv, för tillfället lider av alkoholabstinens pga amning (det är värsta babyboomen här just nu)så var det en upplupen feststämning över samtliga gäster hela kvällen. Det är klart att de som kunde drack desto mer, som för att kompensera oss andra kan jag tänka.

Vi pratade minnen, nya som gamla och vi skrattade och retades. Varför har man inte fest oftare? Varför ses man inte oftare? Jag insåg att jag verkligen har saknat min vänner. Det blir liksom inte av att man ses så ofta när familj och jobb tar nästan all ens tid. De man umgås med är de som oxå har barn, så att barnen har nån att leka med.

Oj oj oj vad jag längtar till jag slutar amma så att jag kan rymma. Saknar mig själv, mitt liv, min kropp.

Så var det då över...

Jaha, så har man fyllt det stoora talet då. Känner jag mig gammal? Ja, i dag ialla fall. Det blev sent och det svider i ögonen och även fast jag inte drack alls så känner jag mig bakfull. Fast det var jättetrevligt. Nästan så man kan tänka sig att fylla 30 igen. Jag fick fantastiska presenter. Tyvärr var inget av dem i paket :-(. Men det gick bra ändå :-)

Sambon köpte smarrig frukost och så åt vi ute på baksidan. Det var jätteskönt. Sen fick jag hans present. Jag blev så glad. Min älskling. Tack.

Kvällen ska jag ägna åt filmtittande och godisätande. Bra avslut på en härlig födelsedag.

Ja må jag leva!