söndag, maj 29, 2016

Mors dag.

Idag är det alla mammors dag. Då ska man helst tänka lite extra på sin mamma. Det har jag gjort. Uppvaktat både henne, mormor och svärmor. Blivit uppvaktad själv också, med present och god middag på restaurang. Huset har varit fullt av ungar både egna och andras och allt har gått i ett. Ändå, har det suttit en malande molande känsla i maggropen. Som en värk. 
När barnen hade lagt sig och lugnet tog vid bröt den ut. Sorgen. Saknar dig pappa så förfärligt. 
Blev tvungen att åka till minneslunden. Tände ett ljus och grät mig tom. 
Nu sitter jag här och stirrar in i lågan på ett ljus. Tittar på ditt fotografi och tänker på dig. Önskar du var här. 

tisdag, maj 24, 2016

Uppdatering i lekandet

Idag har det sammanlagt varit 7 extra barn här hemma. Plus mina egna 3 blir det 10. På tok för många tycker mitt tålamod så nu är det slut. 
Är kanske inte helt på banan än. Tur jag är sjukskriven ytterligare en tid. 

Tonåringar

Hela baksidan full av tonåringar som badar tjoar och lyssnar på musik. Ljuvligt att lyssna till. Sådan kontrast mot dessa ändlösa månader av spel bakom stängd dörr. Älskar vad sommarvärmen gör med barnen. 
Himla trist bara att de har sådan fruktansvärt dålig musiksmak. 

måndag, maj 23, 2016

Hmm

Det där när man självklart går och tar upp en diskmaskinstablett, när man egentligen skulle ta en sömntablett...
Är det dags att sova då? 

torsdag, maj 19, 2016

Livet är inte bara nattsvart...

Även om sorgen äter mycket av min tid så är livet inte bara nattsvart. På väg till minneslunden idag (jag sitter gärna där en stund varje dag) så såg jag det här otroligt vackra trädet. 
Jag blev tvungen och ta en bild. Det var så hjärtkramande vackert. 

Och på väg till kyrkogården hade jag sällskap av en sädesärla. Nästan hela vägen. 
Jag är inte ensam. 

onsdag, maj 18, 2016

Änglar, finns de?

När farmor låg och väntade på att få somna in satte sig en liten sädesärla på hennes fönsterbräda och tittade in. 
Jag är övertygad om att det var farfar som kom för att hämta sin älskade.
 
Sen den dagen har det ofta dykt upp en sädesärla i min närhet när helst jag mår dåligt. Det har känts fint. Lite som tröst. Jag har tänkt att det var farfar eller farmor. 
Sen de sista dagarna med pappa har det hänt varje dag. Bara några dagar innan han dog satt det två stycken på mitt tak och pratade med varann. 

Och idag, på väg hem, fick jag sällskap. Den hoppade framför mig i säkert hundra meter. Mitt inre fylldes av ett obegripligt lugn. 
Inbillning? 
Jag vet inte. 
Men det känns tryggt. 


fredag, maj 13, 2016

Sveket

Allt är klart och färdigt för försäljning. Bara några få saker som inte rymdes i bilen som fick stå hos grannarna. 
Fina grannarna. Pappas vänner sedan så länge. Svårt att ta avsked från dem. 
Svårt att ta avsked från landet. 
Det var så himla tungt. 
Stundvis nästan värre än på begravningen. Begravningen var ändå en hyllning till pappa. En hyllning och ett värdigt avsked. 
Det här kändes mer som ett svek. 
Jag vet att han helst skulle velat att vi tog över. Jag vet hur viktigt det var för honom. Därför är det så svårt att göra detta. Därför känns det så mycket som ett svek. Som om vi lurat honom. 
Samtidigt kan vi inte leva våra liv på pappas dröm. För det var ju hans dröm. Inte vår. 
Men, det hindrar ju inte att det ändå är jobbigt. 
Det var lite som att sudda bort honom. Gnida och gno till inget finns kvar. 
Men ändå... När man suddar, då kan man ju alltid ändå ana det som en gång fanns där under. Väldigt få ritade streck går att sudda ut till obefintlighet. De finns alltid där ändå. Synliga för den som tittar noga. 

Så jag tror. Jag vet, att pappa alltid kommer finnas kvar där ute. I anden. Han finns i björken. I påskliljorna och gullvivorna. I fågeln som pickar frö på altanräcket. I rådjuret som smyger i skogen. I vågorna som slår mot bryggan och strandkanten. I den isande nordliga vinden och den ljumma svaga sydbrisen. I den vackra solnedgångens alla färger och i morgondaggens våta pärlor i gräset. I allt finns han där. Jag vet det. För han berättade det för mig i en känsla. 

torsdag, maj 12, 2016

Hur lång kan en dag vara?

Det känns som att den här dagen har varat i veckor. Samtidigt har den gått jättefort. 
Vi har varit på landet idag. 
Träffat en mäklare och röjt ut. 

Så. Sjukt. Tungt.

Landet är så mycket pappa. Hela stället andas pappa. Han finns överallt. I alla saker. I varje klädesplagg. I varje filt, kudde eller spik. 
Saker överallt, från nutid till svunna minnes tider. 
Pappa kastade ingenting i onödan. Kan vara bra att ha, var hans gebit. 
Det var jobbigt. Sjukt jobbigt. 
Men nu är det snart klart. I morgon blir vi nog klara. 



onsdag, maj 11, 2016

Begravning




Det värker i hjärtat. Ändå nöjd med dagen. Det var fint. Ljust och värdigt. Finstämt och rättvist. Du hade gillat det pappa. Det är jag säker på. Tänk om du ändå fått uppleva alla de som kom för att hylla dig och ta farväl av dig. Du hade blivit överraskad och rörd. Du hade tyckt om de fina orden om dig. Orden vi valt ut åt dig. De som beskrev dig, ditt liv och fin person. Du hade tyckt om musiken. "En fin bit" hade du sagt och nynnat med i melodin. Jag kunde nästan höra dig. Jag såg dig där i stolen, på altanen på landet. Med ögonen lite halvslutna sitter du och nynnar till musiken. Vi valde bitar vi visste  att du tyckte om och sådana vi var övertygade om att du hade gillat. Vi tänkte så, när vi hörde den, att den här hade pappa gillat! Den hade du sagt; det är en fin bit, till. Så vi valde den, för din skull. Det var fint. Du hade tyckt om det. Jag vet det. 
Saknar dig. 

Idag...

...

tisdag, maj 10, 2016

Dagar man helst skulle slippa. Fast ändå inte.

Idag är en sådan dag jag helst skulle slippa. Fast ändå inte. För idag har jag ännu inte begravt min pappa. Idag har jag bara väntat på att i morgon ska komma. Än är inte den stora tunga dagen här. Än dröjer det lite. 
Det är tungt. Och det är jobbigt. 
I morgon är en dag jag helst skulle slippa. Fast ändå inte. Inte vill jag begrava min far. Samtidigt vill jag ju vara med på det sista som är hans. Hans sista dag i mitt liv liksom. Det vill jag ju inte missa. Samtidigt önskar jag såklart att jag slapp. Att han fortfarande fanns här hos mig. Att allt var som vanligt och att det sista förjävliga halvåret aldrig någonsin hade ägt rum. 
Jag saknar dig så pappa. Mitt hjärta är så trasigt. 
Jag älskar dig.


tisdag, maj 03, 2016

Gadgeten innehöll ett fel