fredag, maj 13, 2016

Sveket

Allt är klart och färdigt för försäljning. Bara några få saker som inte rymdes i bilen som fick stå hos grannarna. 
Fina grannarna. Pappas vänner sedan så länge. Svårt att ta avsked från dem. 
Svårt att ta avsked från landet. 
Det var så himla tungt. 
Stundvis nästan värre än på begravningen. Begravningen var ändå en hyllning till pappa. En hyllning och ett värdigt avsked. 
Det här kändes mer som ett svek. 
Jag vet att han helst skulle velat att vi tog över. Jag vet hur viktigt det var för honom. Därför är det så svårt att göra detta. Därför känns det så mycket som ett svek. Som om vi lurat honom. 
Samtidigt kan vi inte leva våra liv på pappas dröm. För det var ju hans dröm. Inte vår. 
Men, det hindrar ju inte att det ändå är jobbigt. 
Det var lite som att sudda bort honom. Gnida och gno till inget finns kvar. 
Men ändå... När man suddar, då kan man ju alltid ändå ana det som en gång fanns där under. Väldigt få ritade streck går att sudda ut till obefintlighet. De finns alltid där ändå. Synliga för den som tittar noga. 

Så jag tror. Jag vet, att pappa alltid kommer finnas kvar där ute. I anden. Han finns i björken. I påskliljorna och gullvivorna. I fågeln som pickar frö på altanräcket. I rådjuret som smyger i skogen. I vågorna som slår mot bryggan och strandkanten. I den isande nordliga vinden och den ljumma svaga sydbrisen. I den vackra solnedgångens alla färger och i morgondaggens våta pärlor i gräset. I allt finns han där. Jag vet det. För han berättade det för mig i en känsla. 

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel