torsdag, mars 31, 2016

.

Hostar blod. 
Ambulans 
Akuten. 
Väntan. 

fredag, mars 25, 2016

Mörkrädd och med livlig fantasi.

Ganska ofta när jag är ensam hemma, eller åtminstone utan Johan, så blir jag paniskt mörkrädd. 
Jag släcker lamporna bakom mig och mörkret som uppstår gör mig fullständigt panikslagen. Det brukar sluta med att jag galopperar som en gasell till sängen och slänger mig däri handlöst. Vågar inte ha fötterna på golvet utifall det ligger någon - något där som vill... Ja inte vet jag men det är inte något gott. 

Alternativt är jag fullkomligt harmonisk när jag lägger mig i sängen. Släcker lampan och blundar. Men så hörs ett knäpp. Min fantasi skenar. Plötsligt hör jag fotsteg, någon som tycker i dörrhandtaget. Någon går på taket, smyger i vardagsrummet, gömmer sig i tvättstugan. Min hjärna är övertygad. 
Jag måste upp och kolla. Tänder alla lampor. Öppnar alla dörrar, tittar under alla sängar, bakom alla möbler. Överallt. Det är ju aldrig någon där. Naturligtvis inte. Och jag vet ju egentligen det. Varför blir det så här? Varför kan inte förnuftet segra över fantasin? Är jag galen? 

måndag, mars 21, 2016

Status

Han mår rätt ok. Han känner sig pigg men lite yr. 
Doktorn hittar en knöl i halsen. 
Doktorn orolig för yrseln. 
Doktorn bokar skiktröntgen. 
Nu väntar vi...
Jag förgås av otålig gastkramande väntansrädsla. 

Förlamande trött

Varje dag, vid olika tillfällen på dygnet, övermannas jag av en förlamande trötthet. Jag blir helt apatisk. Orkar inget, vill inget. 
Lite ganska jättejobbigt när det händer på jobbet. 
Trixet är att aldrig någonsin sätta sig. Aldrig någonsin ta en paus. För så fort jag gör det så kopplar hjärnan ned. Sen är det stört omöjligt att koppla på igen. 
Varför blir det så här? 
Jämfört med i början så sover jag ju. Som en klubbad säl oftast, natten igenom. Ändå är jag aldrig ens i närheten av pigg när jag vaknar. 
Ögonen värker och hjärnan är mos. Aldrig någonsin pigg. Hela tiden på sparlåga. Gör nästan fysiskt ont. 
Tröstar mig med godis. Vill inte ens ha godis. Får ångest av godiset och kan ändå inte låta bli. 
Ser mig själv i spegeln och ser bara en oformlig klump av fett. 
Det gör mig ledsen men jag kan inte uppbåda någon som helst lust eller energi att ta tag i det. Så jag äter godis i stället. Ännu mera godis. 
Det är en nedåtgående spiral. Så jäkla destruktivt. 
Less. 
Trött. 
Så vansinnigt trött. 

onsdag, mars 16, 2016

Nej

Jag tror faktiskt inte att jag orkar fler käftsmällar. 
Slut som artist. 
Gadgeten innehöll ett fel