jaha

...och här sitter jag och svullar lördagsgodis.

trevlig helg

Ha nu en underbar midsommar på er allihopa och ta det försiktigt med nubben.

Jag och gamla gubbar

Härom dagen när jag promenerade till centrum hittade jag en farbror som låg och skräpade i dikeskanten under en cykel. Jag blev givetvis tvungen att kolla varför han låg slängd där och om han var okej, för lite skumt är det allt att springa på bortkastade farbröder på det där viset. Men han hade visst bara lagt sig där en stund och var helt okej påstod han, så jag gick vidare.

Idag när jag promenerade med Anna stötte vi ihop med en annan farbror som hade problem med balansen. Mitt framför oss la han krokben för sig själv och föll ihop mot ett staket. Hans parfym luktade precis som sprit, konstigt det där. Honom fick vi lov att leda hem. Lyckligtvis bodde han precis brevid, och lyckligtvis på nedre botten för han var inte lätt som en fjäder precis. Men tacksam var han minsann. Och förvånad över att han fått hjälp.

Jo de dras till mig, gubbarna.

7-åring säljes billigt

Säljer nu min 7 åring av olika skäl. Ytskicket är fint, kanske ett och annat blåmärke men de går ju bort. Insidan är också fin men han verkar ha fått en släng av galna kosjukan eller dylikt för han är rätt omöjlig att umgås med, därav det låga priset. Alla hans leksaker medföljer.

Pris 200 kronor eller högstbjudande.

Suck

Till Theo, del tre

Vi gjorde provet på en torsdag och svaret kom på tisdagen. Johan ringde mig på jobbet och sa att vi fått brevet i brevlådan och att allt var okej. Lättnaden var total. Fast ändå, långt där inne satt oron kvar. Den fullständiga analysen var ju inte klar.
I brevet stod att om vi ville kunde vi gå in på internet och slå in en kod om vi ville veta vad du hade för kön. Det ville vi såklart. Mattias och Sara som gjort samma sak hade berättat att det skulle stå med stora bokstäver på skärmen och jag förväntade mig en blickande gigantisk skylt som svar. Vi knappade in koden… Var var den stora blinkande skylten? Jag såg ingenting. Men där, längst upp på skärmen stod det: Grattis, ni väntar en pojke!
Ett par veckor senare kom det dock ytterligare ett brev och vi kunde äntligen andas ut. Trodde vi. Fast nu kom vi på vad barnmorskan sagt om hjärtfel. Såklart att det var ett hjärtfel. Varför skulle annars vätskespalten vara så stor, det är ju allt annat än normalt. Vi blev dock tvungna att vänta ytterligare några veckor på rutinultraljudet innan vi kunde få svar på den saken.
När den dagen äntligen kom var jag väldigt nervös, och det kan jag tänka mig att din pappa var också. Barnmorskan tittade grundligt på ultarljudsskärmen och visade och förklarade allt hon såg. Hon tittade extra mycket på hjärtat och försäkrade oss att hon inte kunde se någonting onormalt. Det var givetvis väldigt skönt att höra även om jag inte var riktigt övertygad. Som för att riktigt spä på min oro tyckte barnmorskan att vi alla fall skulle göra ett extra ultraljud där de bara riktar in sig på hjärtat när du hade blivit några veckor större. Hjärtat var nämligen fortfarande lite litet för att man skulle kunna se ordentligt. Vi blev hemskickade med order om att inte oroa oss, för allt såg faktiskt normalt ut.
Förnuftet sa mig att jag egentligen inte hade något att oroa mig över längre, att allt var normalt med dig, men mitt hjärta ville inte låta sig övertygas. Jag var orolig i alla fall. Jag tyckte inte att jag kände några sparkar och då fick jag för mig att du hade gått bort för mig där inne.
Någon vecka eller två senare genomförde vi dock det sista ultraljudet och det var fullkomligt normalt. Inga avvikelser kunde påvisas överhuvudtaget. Äntligen kunde vi andas ut ordentligt. Då var du 20 veckor gammal i min mage.

Till Theo, del två

Vi åkte hem med våra tankar. Tårarna rann nedför mina kinder. Nu hade vi en veckas väntan framför oss och det kändes som man väntade på sin dödsdom. Det var den längsta veckan i mannaminne men den passerade precis som veckor brukar göra. Den fylldes dock av många funderingar. På hur vi skulle göra om det visade sig att det var något fel. Vi hade fått förklarat för oss att det kunde var fel i olika kromosomer. Jag minns inte vad de hette nu men den ena var i så fall Downs syndrom och då kunde graden variera hur mycket som helst och det kan man inte veta i förväg, eller så satt avvikelsen i någon av två andra kromosomer och det var i så fall i princip dödligt, så då var det lika bra att avsluta graviditeten på en gång. Med de felen överlever man inte utanför magen.
Hur ställde vi oss till detta? Var vi beredda på att ta hand om ett barn med Downs syndrom? Vi var väldigt kluvna men försökte att inte ta ut någon sorg i förskott, innan vi fått resultaten. Det var dock lättare sagt än gjort. Oron var total.
Plötsligt var den här, dagen för moderkaksprovet. Jag var jättenervös och mådde illa. Lite rädd också, för det innebär en viss risk för missfall att göra de här proven. Doktorn var barsk men professionell. Sjuksköterskan var en man, bröt lite på finska och hade nog varit med på TV förut för han kändes jättebekant.
De plockade upp en gigantisk nål som de sen skulle stoppa ned i min mage i höjd med naveln. Då beslutade jag mig för att blunda. De skulle ta en bit av moderkakan för analys och övervakade alltihop på en stor skärm. Undersökningen var inte behaglig på något vis. Nålen kördes fram och tillbaka där inne och det går inte att beskriva hur det kändes, men tro mig när jag säger att jag inte gärna gör om det.
Jag beordrades att ta det lugnt resten av dagen och jag kände mig så ynklig att något annat inte kändes direkt aktuellt i alla fall. Jag bosatte mig i fåtöljen framför TV´n därhemma för resten av dagen och dagen därpå.
Nu skulle ytterligare en vecka av ovisshet följa. Vi fick veta att om provet skulle visa några avvikelser skulle de höra av sig på telefon, annars, om allt var som det skulle, skulle vi få ett brev i brevlådan. Då skulle vi få det första svaret men de skulle också göra en fullständig kromosomanalys och det svaret skulle dröja ytterligare ett par veckor. Det blev en plåga att gå och vänta och varje gång telefonen ringde blev vi väldigt nervösa.

Till Theo, del ett

Vi skulle egentligen inte ha fler barn, det var vi båda överens om. Men så kom det ändå, suget, och plötsligt kändes de som en jättebra idé i alla fall. Vi behövde inte vänta länge, vips så fanns du bara där i min mage, nästan på en gång.
Tiden gick som vanlig långsamt i början, men det dröjde ändå inte länge innan det började synas att du fanns där inne. Vi var jätteglada och vi längtade efter dig.
Men så hände något som gjorde det hela väldigt jobbigt och osäkert.
Vi bokade ett tidigt ultraljud, ett så kallat cub-test som handlar om att man mäter en vätskespalt i fostrets nacke och det resultatet tillsammans med ett blodprov från mamman ska kunna visa om det finns förhöjd risk för kromosomavvikelser av något slag. Vi var inte särkilt oroliga utan gjorde det mer för att det är roligt att få ett tidigt ultraljud.
Du syntes tydligt på ultraljudsbilden. Du låg där och hoppade och man såg ditt lilla hjärta picka där inne. Det var härligt att se. Mitt hjärta fylldes av ögonblicklig kärlek och lycka och tårarna svämmade över. Barnmorskan drog dopplern över min mage varv på varv och tittade och mätte. Först sa hon ingenting men sen började hon visa och förklara. Det tog ett bra tag innan vi, i alla fall jag, begrep att det var något som inte riktigt stämde. Jag såg ju hjärtat ditt och för mig var det allt som behövdes. Det var ju det enda som jag varit rädd för, att du inte skulle vara vid liv. Men plötsligt fanns det andra problem. Vätskespalten var för stor.
Resultaten visade att det fanns en stor risk att du hade någon form av kromosomfel. Vätskespalten var över 4 mm och skulle inte vara mer än 3,5. Avvikelserna var så stora att bara det gjorde risken till 1 på fem. Får man en riskberäkning på 1 på 200 så räknas det som förhöjd risk och de rekommenderar att man går vidare med någon form av fosterdiagnostik och vi fick 1 på 5 vilket alltså är en väldigt stor risk.
Vi blev lite chockade och väldigt ledsna och nedstämda. Vad betydde det här? Vad skulle vi göra nu? Vad ville vi, vad kände vi, hur tänkte vi? Frågorna var många och omedelbara. I vilket fall som helst blev vi inbokade till ett moderkaksprov en vecka senare. Det skulle ge oss en del svar vi behövde i alla fall. Barnmorskan som utfört ultraljudet verkade inte tycka att våra prognoser var särkskilt goda men sa att det också kunde bero på ett hjärtfel som hon inte kunde se i dagsläget då du var alldeles för liten.

snart

Snart är det min tur att fira födelsedag. Det låter mycket bättre att säga så, fira födelsedag, än att säga fylla år. Om man fyller år betyder det ju att man blir ett år äldre och det vill man ju inte, inte när man redan är så här gammal. Det är ju skillnad när man bara är så där en tre, fyra, fem, sex, sju eller så...

Hur som helst. När jag så ska fira födelsedag önskar jag mig egentligen inte så mycket (och ni som känner mig väl förstår ju givetvis att jag ändå vill ha massvis med paket). Det jag helst av allt vill ha av min kära make är romantik. Det är något vi verkligen lider brist på för tillfället. Man skulle till och med kunna tänka sig att den käre maken inte vet vad det är för något. Så nu behöver jag hjälp med att berätta det för honom. Ja, alltså att jag vill ha det. Ja, och vad det är för något om det nu skulle vara så att han inte vet. Eller så vet han men bryr sig inte om det, vad vet jag...

Hur som helst. Hjälper ni mig med det? Snälla shyssta? Okej bra, tack.

Ja må jag, jag menar han, leva

Idag fyller sonen sju år. Det firas så klart med kalas, tårta och presenter i dagarna tre. Fast jag tycker att det är fräckt. Jag tycker det borde vara jag som får presenter. Tänk bara. Det var jag som bar omkring honom i magen i nio månader för att sedan under MYCKET vedermödor föda ut honom. Det är jag som har uppfostrat honom under sju år och gjort ett mycket bra jobb med det måste jag säga, även om det inte märks direkt när man tittar på hur han uppför sig. Att han ens finns till är ju helt och hållet min förtjänst, alltså borde det vara jag som får en massa paket och uppvaktning i dag, inte han.

Fast grattis på dig ändå älsklingen min.

Storvinst

Men hurra! Idag har jag vunnit massvis med pengar i nåt lotteri som jag inte ens visste att jag var med i. Kom på mailen nyss, tänk vad tur man kan ha.

det här är också livet

Spöregn och 8 grader. Uppe sen fyra. Ungar som trotsar skriker och gnäller. Hungrig och godissugen. Huvudvärk. Kroppen tung som bly.

Det här är också livet, bara lite annorlunda

Det här är livet

Strålande sol och utomlandsvärme. Sitter på altanen under parasollet, dricker te och lyssnar på Jakob Hellman. Livet är skönt.


(Lillkillen sover, Storkillen är i skolan och mellantjejen ser på film, därav lugnet)