torsdag, juni 11, 2009

Till Theo, del ett

Vi skulle egentligen inte ha fler barn, det var vi båda överens om. Men så kom det ändå, suget, och plötsligt kändes de som en jättebra idé i alla fall. Vi behövde inte vänta länge, vips så fanns du bara där i min mage, nästan på en gång.
Tiden gick som vanlig långsamt i början, men det dröjde ändå inte länge innan det började synas att du fanns där inne. Vi var jätteglada och vi längtade efter dig.
Men så hände något som gjorde det hela väldigt jobbigt och osäkert.
Vi bokade ett tidigt ultraljud, ett så kallat cub-test som handlar om att man mäter en vätskespalt i fostrets nacke och det resultatet tillsammans med ett blodprov från mamman ska kunna visa om det finns förhöjd risk för kromosomavvikelser av något slag. Vi var inte särkilt oroliga utan gjorde det mer för att det är roligt att få ett tidigt ultraljud.
Du syntes tydligt på ultraljudsbilden. Du låg där och hoppade och man såg ditt lilla hjärta picka där inne. Det var härligt att se. Mitt hjärta fylldes av ögonblicklig kärlek och lycka och tårarna svämmade över. Barnmorskan drog dopplern över min mage varv på varv och tittade och mätte. Först sa hon ingenting men sen började hon visa och förklara. Det tog ett bra tag innan vi, i alla fall jag, begrep att det var något som inte riktigt stämde. Jag såg ju hjärtat ditt och för mig var det allt som behövdes. Det var ju det enda som jag varit rädd för, att du inte skulle vara vid liv. Men plötsligt fanns det andra problem. Vätskespalten var för stor.
Resultaten visade att det fanns en stor risk att du hade någon form av kromosomfel. Vätskespalten var över 4 mm och skulle inte vara mer än 3,5. Avvikelserna var så stora att bara det gjorde risken till 1 på fem. Får man en riskberäkning på 1 på 200 så räknas det som förhöjd risk och de rekommenderar att man går vidare med någon form av fosterdiagnostik och vi fick 1 på 5 vilket alltså är en väldigt stor risk.
Vi blev lite chockade och väldigt ledsna och nedstämda. Vad betydde det här? Vad skulle vi göra nu? Vad ville vi, vad kände vi, hur tänkte vi? Frågorna var många och omedelbara. I vilket fall som helst blev vi inbokade till ett moderkaksprov en vecka senare. Det skulle ge oss en del svar vi behövde i alla fall. Barnmorskan som utfört ultraljudet verkade inte tycka att våra prognoser var särkskilt goda men sa att det också kunde bero på ett hjärtfel som hon inte kunde se i dagsläget då du var alldeles för liten.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel