Till Theo, del två

Vi åkte hem med våra tankar. Tårarna rann nedför mina kinder. Nu hade vi en veckas väntan framför oss och det kändes som man väntade på sin dödsdom. Det var den längsta veckan i mannaminne men den passerade precis som veckor brukar göra. Den fylldes dock av många funderingar. På hur vi skulle göra om det visade sig att det var något fel. Vi hade fått förklarat för oss att det kunde var fel i olika kromosomer. Jag minns inte vad de hette nu men den ena var i så fall Downs syndrom och då kunde graden variera hur mycket som helst och det kan man inte veta i förväg, eller så satt avvikelsen i någon av två andra kromosomer och det var i så fall i princip dödligt, så då var det lika bra att avsluta graviditeten på en gång. Med de felen överlever man inte utanför magen.
Hur ställde vi oss till detta? Var vi beredda på att ta hand om ett barn med Downs syndrom? Vi var väldigt kluvna men försökte att inte ta ut någon sorg i förskott, innan vi fått resultaten. Det var dock lättare sagt än gjort. Oron var total.
Plötsligt var den här, dagen för moderkaksprovet. Jag var jättenervös och mådde illa. Lite rädd också, för det innebär en viss risk för missfall att göra de här proven. Doktorn var barsk men professionell. Sjuksköterskan var en man, bröt lite på finska och hade nog varit med på TV förut för han kändes jättebekant.
De plockade upp en gigantisk nål som de sen skulle stoppa ned i min mage i höjd med naveln. Då beslutade jag mig för att blunda. De skulle ta en bit av moderkakan för analys och övervakade alltihop på en stor skärm. Undersökningen var inte behaglig på något vis. Nålen kördes fram och tillbaka där inne och det går inte att beskriva hur det kändes, men tro mig när jag säger att jag inte gärna gör om det.
Jag beordrades att ta det lugnt resten av dagen och jag kände mig så ynklig att något annat inte kändes direkt aktuellt i alla fall. Jag bosatte mig i fåtöljen framför TV´n därhemma för resten av dagen och dagen därpå.
Nu skulle ytterligare en vecka av ovisshet följa. Vi fick veta att om provet skulle visa några avvikelser skulle de höra av sig på telefon, annars, om allt var som det skulle, skulle vi få ett brev i brevlådan. Då skulle vi få det första svaret men de skulle också göra en fullständig kromosomanalys och det svaret skulle dröja ytterligare ett par veckor. Det blev en plåga att gå och vänta och varje gång telefonen ringde blev vi väldigt nervösa.