torsdag, juni 11, 2009

Till Theo, del tre

Vi gjorde provet på en torsdag och svaret kom på tisdagen. Johan ringde mig på jobbet och sa att vi fått brevet i brevlådan och att allt var okej. Lättnaden var total. Fast ändå, långt där inne satt oron kvar. Den fullständiga analysen var ju inte klar.
I brevet stod att om vi ville kunde vi gå in på internet och slå in en kod om vi ville veta vad du hade för kön. Det ville vi såklart. Mattias och Sara som gjort samma sak hade berättat att det skulle stå med stora bokstäver på skärmen och jag förväntade mig en blickande gigantisk skylt som svar. Vi knappade in koden… Var var den stora blinkande skylten? Jag såg ingenting. Men där, längst upp på skärmen stod det: Grattis, ni väntar en pojke!
Ett par veckor senare kom det dock ytterligare ett brev och vi kunde äntligen andas ut. Trodde vi. Fast nu kom vi på vad barnmorskan sagt om hjärtfel. Såklart att det var ett hjärtfel. Varför skulle annars vätskespalten vara så stor, det är ju allt annat än normalt. Vi blev dock tvungna att vänta ytterligare några veckor på rutinultraljudet innan vi kunde få svar på den saken.
När den dagen äntligen kom var jag väldigt nervös, och det kan jag tänka mig att din pappa var också. Barnmorskan tittade grundligt på ultarljudsskärmen och visade och förklarade allt hon såg. Hon tittade extra mycket på hjärtat och försäkrade oss att hon inte kunde se någonting onormalt. Det var givetvis väldigt skönt att höra även om jag inte var riktigt övertygad. Som för att riktigt spä på min oro tyckte barnmorskan att vi alla fall skulle göra ett extra ultraljud där de bara riktar in sig på hjärtat när du hade blivit några veckor större. Hjärtat var nämligen fortfarande lite litet för att man skulle kunna se ordentligt. Vi blev hemskickade med order om att inte oroa oss, för allt såg faktiskt normalt ut.
Förnuftet sa mig att jag egentligen inte hade något att oroa mig över längre, att allt var normalt med dig, men mitt hjärta ville inte låta sig övertygas. Jag var orolig i alla fall. Jag tyckte inte att jag kände några sparkar och då fick jag för mig att du hade gått bort för mig där inne.
Någon vecka eller två senare genomförde vi dock det sista ultraljudet och det var fullkomligt normalt. Inga avvikelser kunde påvisas överhuvudtaget. Äntligen kunde vi andas ut ordentligt. Då var du 20 veckor gammal i min mage.

2 kommentarer:

Maddis sa...

Nu har jag läst alla tre delarna om Theo o nu gråter jag. Lite av ledsamhet men mest av lättnad att lilla söta Theo föddes alldeles frisk. Jag var på mitt eget ultraljud idag och såg den lilla krabaten i min egen mage och nu när jag läser detta kan jag verkligen tänka mig in i hur det skulle kännas om barnmorskan hittat något som såg konstigt ut. Alla pratar om ultraljud som om det är en kul grej man gör för att få se barnet, när syftet egentligen är något betydligt allvarligare än så. Hur som helst, känner att jag svamlar. Jag ville bara säga att jag är så glad att Theo mår bra!

smultronpaj sa...

puss på dig syster

Gadgeten innehöll ett fel