onsdag, september 28, 2016

1 år

Du vilar så vackert här.
 
Jag kan föreställa mig hur du blickar upp i trädens kronor. De är vackra nu. Alla höstens färger sprakar i dem. 
Jag blev tvungen att åka hit. Du känns så nära här. 
Behöver dig idag. 
Det är ganska precis ett år sedan vi fick det första beskedet. Jag minns inte exakt datum men det var nu i slutet av september. De hade hittat en knöl. Mer visste vi inte då. Då fanns fortfarande hopp. Nu finns inget. Det är över och du kommer inte tillbaka.
Och i eftermiddag ska vi avsluta det sista kapitlet i boken. Vi säljer landet. 
Förlåt pappa. Men vi måste.
Nu tar vi din dröm och gör om den till vår egen. Det är väl okej? 


Äntligen... Eller nåt...

Idag ska vi äntligen få skriva papper. Vi har hittat en köpare till landet till slut. 
Det känns helt rätt men ändå är det så himla tungt. 
Vi släpper dig allt mer pappa. Snart finns inget kvar. 
Vad jag önskar att vi slapp det här. Inte för att jag vill behålla stället utan för att jag önskar att det inte vore sant. 
Att det i stället var så att du satt därute och väntade på oss. Att allt var som vanligt igen. Det är så tomt utan dig.