Jag kan föreställa mig hur du blickar upp i trädens kronor. De är vackra nu. Alla höstens färger sprakar i dem.
Jag blev tvungen att åka hit. Du känns så nära här.
Behöver dig idag.
Det är ganska precis ett år sedan vi fick det första beskedet. Jag minns inte exakt datum men det var nu i slutet av september. De hade hittat en knöl. Mer visste vi inte då. Då fanns fortfarande hopp. Nu finns inget. Det är över och du kommer inte tillbaka.
Och i eftermiddag ska vi avsluta det sista kapitlet i boken. Vi säljer landet.
Förlåt pappa. Men vi måste.
Nu tar vi din dröm och gör om den till vår egen. Det är väl okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar