lördag, februari 16, 2013

Jag e inte kaxig idag inte...

fredag, februari 15, 2013

Min rygg, följetongen

Det var som jag trodde. Den fasansfulla smärtan beror på att alla kotor hoppat tillbaka till sitt felaktiga utgångsläge och mina ligament är jätteupprörda.

Som det ser ut nu har min svank tydligen flyttat sig ca 1 dm upp på ryggen och sitter numer i höjd med bh'n. Där ska den inte sitta. Det i sin tur resulterar i en fruktansvärt dålig hållning men det är ingen idé att försöka räta på ryggen för då kan den hamna ännu högre upp och det vill vi ju inte.

Allt är fel och galet och nu har jag fått lite rörelseövningar som ska få kotorna att återgå till sin normala position.

Det låter ju easy peasy bortsett från att felaktiga muskelbeteenden behöver ca 5000 upprepningar för att förstå att ändra på sig.

Å hej och hå vad jag har att göra framöver. Jag är alldeles för ung för att ha ont resten av livet.

torsdag, februari 14, 2013

Förlåt men...

Är det här en riktig människa eller en docka?

(Bilden har jag snott hos Pernilla Wahlgren på Modern Moms)

söndag, februari 10, 2013

Överraskning

Jag ropade till barnen från sängen i morse och bad dem göra frukost.

Ingen ville sa de, men när Julia gick i från mig hörde jag hur hon frågade sin lillebror om de skulle överraska mig. Han var på så klart.

Det var så mysigt att ligga där och tjuvlyssna. Hur de resonerade kring vad de behövde och vad som fattades. Hur de bad storebror om hjälp med kaffet (även om han inte heller visste) och hur de hyssjade på varandra så inte jag skulle höra.

Gullungar.


lördag, februari 09, 2013

Mellobetyg

Två sekunder in i det första bidraget deklarerade mina båda yngsta barn att denna låt var "bäst hittills" (!) och "bästa låten".

Efter det kommenterade de ingen annan låt så man kan ju anta att deras tycke höll i sig.

Theo frågade dock ideligen om det inte var Sean Banans tur snart och till slut blev det ju äntligen det.

Men... Besvikelsen han upplevde när han insåg att han inte sjöng kingenlåten.

Sur som en citron somnade han på en sekund.

Krympling

Igår var jag hos naprapaten för tredje gången den här vändan.

Han var mycket nöjd med hur min kropp svarat på behandlingen och sa att han trodde att jag skulle vara helt smärtfri på söndag, dvs i morgon.

Idag har jag dock haft jätteont och att tro att jag skulle vara smärtfri i morgon, eller någonsin för den delen, känns rätt omöjligt.

Känns som man får vara krympling för evigt.

torsdag, februari 07, 2013

Uppdatering firande

Idag pratade jag äntligen med den pedagog på Theos avdelning som jag har mest förtroende för. Jag berättade precis hur det var och hur jag kände.

Hon tyckte precis som jag att det var dåligt. Hon skämdes. Hon har varit sjuk en tid och kan inte lastas för detta. De har rutiner för hur de brukar göra, alla barn står uppskrivna i kalendern för att inte glömmas bort. Hon förstod precis hur jag känner ur ett föräldraperspektiv och hon bad om ursäkt flera gånger.

Nu känns det bättre. Jag är nöjd över att jag pratade med henne. Jag hoppas ingen annan glöms bort nu.

onsdag, februari 06, 2013

Himlen och Vänner att vara rädd om

Min fina vän och kollega hade vunnit biljetter till Petra Marklund på Cirkus ikväll och bjöd med lilla mig.

Jag kan inte påstå att jag lyssnat sönder hennes låtar men jag blev positivt överraskad. Alla låtar var klart lyssningsbara. Vissa mer än andra såklart.

Finast av dem alla var dock tolkningen hon gjorde på Mauro Scoccos Himlen.

Tårarna bara rann på mig. Jag var helt oförberedd. Det var så mäktigt.

Många minnen och känslor i den låten. (Lyssnade på den och resten av den Ratataskivan dagligen en period i min ungdom.)

Tack mitt hjärta för att jag fick följa med!

Vänner som du ska man vara rädd om och det tänker jag vara.

tisdag, februari 05, 2013

förlåt

Jag glömde visst berätta vad som hände med Theo och födelsedagsfirandet.

Jag trodde i min enfald att den pedagog jag talat med på kvällen när jag hämtade skulle ha skyndat sig till dörren efter att vi gått för att sätta upp Theos skylt, men icke...

När vi kommer morgonen därpå fanns fortfarande ingen födelsedagsskylt och jag känner att jag surnar till ordentligt.

Ingen av hans ordinarie personal är där så jag går in på avdelningen bredvid som de samarbetar mycket med. Där satt en tjej som han även hade när han gick på småbarn så henne känner jag och har förtroende för.

Jag frågade henne således, vänligt, om det möjligen var så att det endast var vissa utvalda barn som fick lov att ha sin bild på dörren när de fyllde år. Hon svarade givetvis nej på den frågan, med ett rätt ställt uttryck i ansiktet. Nej, för jag undrade, sa jag, eftersom Theo inte ännu fått komma upp på dörren och ingen hade överhuvudtaget uppmärksammat att han fyllt år i går.

Hon tyckte det var mycket olyckligt och hon tog min son med sig för att genast åtgärda det. För mig kändes det lite sent men Theo verkade nöjd.

Och när min man hämtade på kvällen var han firad ordentligt med sång i samlingen så han var nöjd. Fast jag, jag känner mig fortfarande lite sur faktiskt. En liten ursäkt kunde de väl kostat på sig i alla fall?