Kram

Ibland behöver man bara en liten kram. 

Kämpar

Varje dag är en kamp. 

Mitt inre är i uppror. 

Hjärnan är som mos. Inget fungerar. Inte ens de enklaste sysslorna är självklara längre. Bokstäverna flyter ihop när jag läser. Jag minns inte vad de heter. 

Jag åker vilse. 

Jag gör fel. 

Jag glömmer namn. 

Jag glömmer ord. 

Jag glömmer tider och möten. Kläder och gympapåsar. Inget fungerar som det ska. 

Och jag är trött. Så in i döden trött. 

Helst låg jag bara i min säng och drog täcket över huvudet och aldrig klev upp igen. 

Och så sorgen. 

Den kolmörka nattsvarta sorgen. Den gastkramande rädslan som griper tag i mitt inte och ger mig panik. Trycket över bröstet och mardrömmarna som väcker mig på natten. 

Allt det där. 

Jag kämpar ska du veta. För vad annars ska jag göra? 

Pappa

Du glider ifrån mig. 

Jag ser det så tydligt nu. Bara en skugga av ditt forna jag finns kvar. 

Så mager. 

Trött. 

Hostan. Den envisa hostan. 

Du, som alltid var så stark. Starkast i världen trodde jag när jag var liten. 

Så är det inte nu. 

Hur länge får jag ha dig kvar? 

Hur lång tid har vi?

Jag är rädd nu. 

Så rädd.