fredag, mars 25, 2016

Mörkrädd och med livlig fantasi.

Ganska ofta när jag är ensam hemma, eller åtminstone utan Johan, så blir jag paniskt mörkrädd. 
Jag släcker lamporna bakom mig och mörkret som uppstår gör mig fullständigt panikslagen. Det brukar sluta med att jag galopperar som en gasell till sängen och slänger mig däri handlöst. Vågar inte ha fötterna på golvet utifall det ligger någon - något där som vill... Ja inte vet jag men det är inte något gott. 

Alternativt är jag fullkomligt harmonisk när jag lägger mig i sängen. Släcker lampan och blundar. Men så hörs ett knäpp. Min fantasi skenar. Plötsligt hör jag fotsteg, någon som tycker i dörrhandtaget. Någon går på taket, smyger i vardagsrummet, gömmer sig i tvättstugan. Min hjärna är övertygad. 
Jag måste upp och kolla. Tänder alla lampor. Öppnar alla dörrar, tittar under alla sängar, bakom alla möbler. Överallt. Det är ju aldrig någon där. Naturligtvis inte. Och jag vet ju egentligen det. Varför blir det så här? Varför kan inte förnuftet segra över fantasin? Är jag galen? 

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel