lördag, december 26, 2015

Anspänning

Ovissheten har gnagt i mig i veckor. 
Hur ska det bli på julafton? Kommer alla vara friska? Kan vi träffa pappa? Hur kommer pappa må?Kommer han orka? Ska vi ses här eller åka till honom?
Om och när vi träffas, hur kommer det att vara? Hur ser han ut nu? Hur kommer jag reagera? Hur ska man bete sig? Vad ska man säga? 
Så otroligt mycket tankar och känslor. 

Så kom dagen. Pappa kände sig någorlunda ok och ville gärna komma. Få komma ut en stund och andas annan luft, se något annat, bara komma bort lite. 
Så kom han då. Så liten. Så mager. Så grå. Så tunnhårig. Pappa som alltid haft jättetjockt hår. Fanns nästan inget kvar. 
Johan rakade honom sedan. Sjukt jobbigt att se honom utan håret. 
Han bröt ihop och började gråta när han klev in i köket. Det blev jobbigt för honom   Varför vet jag inte, kanske han inte ens vet själv. 
Känslorna ligger på ytan. Behövs ingenting. Plötsligt bara tippar man över. 
Allt förflöt. Vi pratade på, försökte vara glada. Hitta ämnen. Det blev mycket cancerprat. Men ok ändå. Han till och med åt lite lunch. Första på veckor. Kändes fint. 
Efter ett par timmar orkade han inte mer så Johan skjutsade hem dem. Anita var ju också med. 
När de åkt började jag gråta. Så mycket att ta in. 
Vaknade på juldagen och var så trött. Så in i döden och själen trött. Inget gjorde mig pigg. Jag gissar att det var avspänningen. Allt som släppte. 
Mycket bättre idag. 

1 kommentar:

Maddi sa...

♡♡♡
Massor av kramar till dig min vän...

Gadgeten innehöll ett fel