Upp som en sol...

Livet och sorgen är verkligen randigt. Precis som min psykolog säger. Man kan vakna på morgonen, mer eller mindre utsövd, och känna att, jo, den här dagen är helt okej. Det kommer ordna sig. Allt är bra. Jag blir glad igen. 

Det går några timmar. Allt flyter på. Allt är okej. 

Sen plötsligt. Ned som en pannkaka. Platt fall. Utför stupet. Bottenlös sorg. 

Man vet inte ens vad som utlöser det. Det bara kommer. Det nattsvarta, malande, molande, gnagande, illvilliga. 

Då hjälper ingenting. Det är bara att omfamna det. Försöka härda ut. Låta det pågå och sörja. Det finns inget annat sätt. 

Fast det är mer sällan nu. Jag tänker på det varje dag men det är inte konstant. Det tunnas ut och försvagas. 

Men just därför, chocken av den plötsliga dippen blir desto större då det alldeles nyss kändes helt okej. 

Men jag antar att det också blir bättre. 

Så småningom...