Har en väninna... Har känt henne sen gymnasiet och vi har varit jättebra kompisar. Bästa vänner rent av.
Nu verkar hon inte bry sig om mig mera... Låter som en besviken femåring, jag vet, men jag är faktiskt ledsen.
Det är alltid jag som ringer, alltid jag som undrar, alltid jag som bjuder in, frågar, bryr mig, delger. Nog för att hon verkar glad när jag ringer, då berättar hon saker, men om jag inte hade ringt hade hon aldrig ringt mig känns det som.
Nu ska de flytta. Det fick jag veta när jag ringde och bjöd in dem på middag förra helgen. De har visning på lägenheten i morgon. Jag förstår om det är mycket att göra inför en visning men jag blir ändå ledsen när hon inte hör av sig trots att hon sagt att hon ska det. Det var nämligen secondhandklädmarknad idag och jag hade undrat om hon ville följa med och det ville hon gärna sa hon för två veckor sedan. Igår sms:ade jag och ringde när jag inte fick svar och undrade om hon skulle med. Hon svarade att hon gärna ville men att hon skulle kolla med sin sambo om hon hann och sen skulle hon ringa mig senare på kvällen. Det var i går... Hon har fortfarande inte hört av sig.
Jag åkte själv.
Nu känns allt bara sorgligt och ledsamt. Är det meningen att bara en ska vara den drivande i ett vänskapsförhållande? Funkar det då? Är jag löjlig och krävande som känner så här? Hon är gudmor till mina barn men hon är aldrig här och träffar dem. Det känns så trist. vi delade allt förut och nu ingenting...
Vad ska jag göra? Finns det nåt att göra?
7 kommentarer:
Jag gör ingen skillnad på ett vänskapsförhållande och ett kärleksförhållande, möjligen att det är svårt - näst intill omöjligt - att göra slut med en kompis. Så svaret är nej, det skall inte bara vara en som är drivande, och jag tycker helt enkelt att du skall fråga henne (jag har hamnat i samma situation som du ett par ggr, med varierat resultat). Skärper hon sig, så vill hon, eller så kanske du får en förklaring till hennes beteende. Jag vet att jag kan bli en sämre vän från tid till annan av olika orsaker, trassligt hemma, mycket på jobbet osv osv. Men har hon ingen anledning och inte skärper sig så är det hennes förlust om hon tappar dig som vän, även om det är en sorg för dig.
Jag sörjer fortfarande min äldsta vän, som gjorde som din och vid konfrontation backade ur vår relation. Jag skrev tom ett brev till henne där jag förklarade vad jag kände och att jag saknade henne, men om jag inte hörde något tillbaka så skulle jag inte höra av mig mer. Det var fem år sen och jag har inte hört ett pip. Jag fick dock säga vad jag kände, och har gått vidare i vetskapen att hon vet om det och det hjälpte mig. Jag kan fortfarande sörja att hon inte finns kvar i mitt liv, men efter speaking my mind bestämde jag mig för att det var hennes förlust - inte min. Stå på dig!
Åh vad jag känner igen mig! Det är klart man blir superledsen. Har din väninna barn? Min kompis har inte det, och jag upplever det som om det var sedan jag fick barn som distansen ökade på allvar mellan oss. Hon vill fortfarande göra samma saker som förut, tex gå ut och käka middag ett par gånger i veckan. Jag kan ju inte det längre, och hon verkar inte förstå det.
Men självklart ska du inte vara den pådrivande i er vänskapsrelation, det blir man ju bara bitter och sur av. Funkar inte alls i längden.
Ja jag har inte något bra råd, men det låter extra sorgligt eftersom hon är gudmor till dina barn. Men jag vill bara säga att det inte är barnsligt eller dumt att känna som du gör, hon är ju din bästa vän.
Jag tror i och för sig inte detta löser sig helt av sig självt, du måste nog säga precis som du känner. Inte det lättaste, det vet jag! Jag borde själv ta ett sådant snack men det vill/vågar/orkar jag inte just nu.
Tack för ert stöd. Det värmer. Jo hon har själv en son som är lika gammal som min yngsta men jag upplever att det blev värre efter det att han föddes. Jag inbillade mig att vi skulle få jätteskoj och vara föräldralediga tillsammans men vi täffades typ aldrig. Trist.
Ni har rätt, jag borde prata med henne. Kanske gör jag det också. endera dagen.
Känner igen det där,men du - det är precis som de andra säger. det är inte endast en person som ska vara drivande. Om hon inte kan stå för det hon tycker och känner så kanske det är bäst att klippa och gå vidare.
OK hon HAR barn. Då förstår jag ännu mer att du känner dig besviken på henne. Kanske skulle då må bättre av att bryta och gå vidare men det är ju inte så lätt om hon är gudmor till barnen (kan jag tänka mig). Fast å andra sidan, jag har ingen gudmor - eller gudfar - men har inte direkt saknat det heller!
Just face it, ibland så bara händer det.
Man växer ifrån varandra & hon kanske inte riktigt vet hur hon ska säga det.
Att du typ verkar vara ASJOBBIG.
jag blir ju ledsen i hjärtat av att bara läsa inlägget... :( jag vet precis hur det känns. man vill och man försöker men så punkteras man gång på gång som en sjuk lunga. hoppas du hittar nån annan som faktiskt visar uppskattning! det här med kompisar är inte lätt alltså..
Skicka en kommentar