Idag är det förskolans dag och det firas landet över med diverse jippon på förskolorna. Förskolorna i vårat område samlades på ett torg och sjöng tillsammans på förmiddan och sen hade vi öppet hus för föräldrarna på eftermiddan. Då hade vi clowner, ansiktsmålning, bollkastning, såpbubblor och målarstationer. Vid kvart i fyra hade vi uppträdande och sjöng för föräldrarna. Dessutom fanns det fika som föräldrar och barn kunde ta och mysa med tillsammans. Det var riktigt trevligt. Jag hade hand om ansiktsmålningen och nu har jag träsmak i baken efter att ha suttit gränsle över en träbänk i 2½ timme.
Det enda smolket i bägaren på denna annars så trevliga dag är ju de stackars barn vars föräldrar inte dök upp. När jag gick vid fem, då allt var undanplockat och bortstädat, satt två barn kvar med stängningspersonalen. Två små ledsna barn som undrade varför inte deras mamma eller pappa hade kommit. Det är så sorgligt att man vill gråta och mitt hjärta brister med de två barnen.
Hur tänker man som förälder när man struntar i sitt barn på det viset? Hur kan det vara så omöjligt att komma ifrån nån timme tidigare för att ställa upp för sitt barn? Hur kommer det sig att det alltid är samma ungar som råkar ut för det? Jag fattar inte, jag fattar bara inte.
2 kommentarer:
stackars stackars barn.
Vi ska inte vara så säkra på att föräldrarna verkligen struntar i sitt barn och inte TÄNKER. Vi kan som pedagoger göra dem uppmärksamma på hur de kan "göra". Det är inte säkert att de kan eller vet. Det är inte lätt att ge något som man inte själv har fått. Det var kanske inte någon som "besökte" dem heller som små. Vi ska inte döma dem. Det kommer säkert att vara samma barn nästa år igen. Ha något till bara dem sista stunden. social kompetens kallas det.
Skicka en kommentar