Vi har så trevligt på vår semester jag och barnen. Vi kramas och leker och sjunger och umgås och allt är ett enda rosigt töcken av lycka och kärlek...
Eller, nej.
Det skriks och gapas, retas och tjatas, slåss och nyps, puttas och framför allt gnälls dagarna i ända. Hur kan två barn kännas som 22? Jag tror jag ångrar mig, jag går tillbaka till jobbet istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar