dagen när jag kunde ha förlorat min son...

Innan ni fortsätter läsa måste ni lova att inte berätta för Wille att jag har skvallrat...

Lovar ni?

Okej.

Jag var själv med alla barnen och stod i köket och fixade. Wille ligger på soffan och kollar på TV. Plötsligt kommer han springande med panik i blicken och händerna på halsen. Han hostar och hoppar upp och ned och gallskriker panikslaget att han har svalt en kula.

Jag försöker lugna honom och säga att det inte är någon fara för han står ju upp och han andas och då är det inget farligt men han är jätterädd och skriker att jag ska ringa ambulansen. Han hostar mer och mer och plötsligt inser jag att kulan faktiskt sitter fast där i halsen på honom. Han börjar gurgla och låta jättekonstigt och jag inser att jag nog måste ringa SOS i alla fall. Jag är helt kolugn men känner mig lite disträ. Wille låter bara konstigare och konstigare och jag försöker minnas vad jag lärt mig - så länge de hostar och harklar får de luft och så ska man låta dem vara - vilket inte är så lätt när man ser sitt barn kämpa för att få luft.

Han är inte blå och egentligen får han nog fortfarande luft men jag tar honom om livet och försöker trycka ut kulan, jag lägger honom framåt och bankar honom i ryggen men kulan sitter fast. Wille dreglar och det kommer slem ur hans mun och jag vet ärligt inte om det är allvarligt eller inte men jag känner att jag måste ringa nu så att de har en sportslig chans att hinna fram innan det är försent. Jag tar telefonen och stirrar på den... Vad är det för nummer? Jag kan inte komma i håg numret till larmcentralen... Men herre gud! Vad är det? 911?? Nej det är ju i amerika...

Efter vad som känns som en evighet kommer det... Ett ett två, lätt att slå... Så var det ju.

Jag får dem på tråden och börjar beskriva situationen. Plötsligt hostar Wille till ett par gånger och sen säger han ynkligt att kulan är i magen nu.

Lättnad.

Total lättnad.

Antagligen satt inte kulan i luftstrupen alls utan i matstrupen och det var därför inget hände när jag försökte få ut den. Den behävde bara lite tid på sig att komma ned. Sjuksköterskan på SOS alarm sa åt mig att ge honom fil och knäckemacka för att hjälpa kulan på traven och det åt han sen. Han klagade hela kvällen på att han hade ont i halsen och han var väldigt spak.

I morse frågade han mig vad som hade hänt om inte kulan hade ramlat ned i magen. Jag svarade ärligt att han mycket väl kunde ha dött då.
- Skulle du ha gråtit då mamma?
- Om jag skulle, jag hade ju inte kunnat sluta gråta, svarade jag. Då har jag ju ingen Wille mera och det hade jag aldrig stått ut med.

Han sa inte så mycket mer men jag såg på honom att han förstod allvaret. Han har lovat mig att aldrig mer stoppa kulor i munnen.

Älskade vän vad du skrämde mig.