SKITUNGAR

Smolket i bägaren kom på vägen hem i går. Vi traskade lugnt hemåt i natten med två barnvagnar och så stora killen på cykeln. Wille cyklade lite före, ett par hundra meter eller så. Plötsligt ser vi hur två mopeder kommer ut från en tvärgata och stryker tätt intill Wille på cyklen. vi ser hur han stannar och hur de liksom hotar honom. Det finns ingenting vi kan göra för vi är så långt bort. Maktlösheten i det liksom...

De åker straxt vidare och vi ser Wille cykla hem. Han kommer snart springande emot oss utan cykel och han är jätteledsen. Killarna på mopederna hade tryckt upp honom mot trottoaren och gjort - sóm han sa - loosertecken mot honom.

Han blev jätterädd men hade inte sagt någonting utan bara stått och tittat på dem. Klokt det kanske.

Nu är jag så jävla förbannad. Hur kan man göra så mot en nioåring? Tycker man kanske att man är tuff då? Minns man inte alls hur det var att vara nio? Så himla länge sedan var det ju inte. Tur för de där skitungarna att jag var så långt bort för hade jag hunnit nå fram vet jag inte vad jag hade gjort.

Totalt IQ befriat beteende. Hoppas de ramlar och slår sig. Skitungar.