Är i tårar. Såg just en dokumentär om en flicka med hjärtfel. Hon var i akut behov av ett nytt hjärta men ville verkligen inte gå igenom operationen. Hon hade fått utstå så mycket och var så less på hela saken. Hennes föräldrar stöttade hennes beslut till 100% även om de självklart önskade att hon skulle välja annorlunda. Läkarna ville tvinga henne och socialen hotade att komma och hämta henne för att de inte trodde att hon tagit beslutet själv. Hon var i det skedet ca 12 år.
Det var så sorgligt. Hon lyckades leva i två år till utan hjärttransplantation innan det blev riktigt akut och hennes liv började rinna iväg. I sista sekunden ändrade hon sig iaf och tio dagar senare lyckades man ge henne ett nytt hjärta.
Hela dokumentären var så fin. Jag var hela tiden inställd på att den skulle sluta med att hon dog, och jag blev så lättad när hon ändrade sig.
Det jag framför allt påverkades av var hennes föräldrar. Att de orkade stå på hennes sida hela tiden och stötta henne i hennes beslut, övertygade om att hon, oavsett hur hon valde skulle välja rätt.
Jag är inte övertygad om att jag skulle lyckas med det. Jag skulle nog tyvärr inte klara av att lyssna på mina barns önskan i det fallet utan tvinga dem till transplantation för min egen skull.
Jag hoppas att det här programmet kan få mig att, om den dagen kommer, stanna upp och tänka efter. Det är så viktigt att var och en får bestämma över som egen kropp och sitt eget liv.
Hur skulle ni göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar