Barnmorskor och förlossningar

Efter att själv ha fött två barn och ha talat med ett stort antal kvinnor som även de har fött barn slås jag av tanken hur fantastiskt det är att det allt som oftast faktiskt går bra. Speciellt om man betänker att personalen på förlossningen ofta faktiskt inte lyssnar på vad man säger.

Vid min första förlossning, som för övrigt slutade i akut kejsarsnitt, kände jag mig väldigt vilsen. Som förstagångsföderska vet man ju inte alls vad som ska hända och är väldigt beroende av personalen och deras expertis. Trots att min förlossning varat i tre dygn och jag var slut som ett urvriden trasa så hade jag inte den blekaste aning om att det hela skulle sluta i snitt. Ingen varnade mig heller. Plötsligt var det bara så och jag förväntades förstå och acceptera beslutet. Jag accepterade men förstod ingenting. Jo, jag förstod ju att det var det enda rätta beslutet om jag och barnet skulle överleva men jag förstod inte varför. Jag hade behövt mer information i det läget.

Vid min andra förlossing, som slutade med sugklocka, kände jag mig lite säkrare men ändå i princip som en förstagångsföderska. Eftersom jag aldrig hade genomlevt en hel förlossning, visste jag ju inte heller hur det skulle kännas. Ingenting kunde jämföras. Värkarna jag hade den här gången var inte jämförbara med de jag hade vid första.

Personalen verkade inte förstå mig när jag beskrev hur jag kände mig. När jag sade hur det kändes så sa de att de inte var möjligt att känna så, att epiduralen inte kan ha släppt än och att man inte alls ska känna krystvärkar redan osv osv.

Varför gör de så? Jag är inte på något vis ensam om att ha upplevt förlossningspersonalen på det här viset. Många är berättelserna jag har hört om kvinnor som berättar för sina barnmorskor om hur de mår och blir i princip idiotförklarade tillbaka med argumentet att jag har arbetat med detta i många år så jag vet nog... Men vaddå, kan de känna andra personers känslor också eller?

Undrar hur många katastrofer som hade kunnat undvikas om barnmorskorna hade lyssnat lite mer på patienterna?


En annan sak jag funderat mycket över är amninghysterin som råder i vårt avlånga land för tillfället. Mammor lider och känner sig otillräckliga för att de inte kan amma, fast modersmjölkersättning inte på något vis är skadligt för barnen, utan är ett utmärkt substitut för bröstmjölk.

Mammorna uppmanas fortsätta amma sina barn trots att barnen gråter, verkar hungriga och inte går upp i vikt som de ska. Det är bara att fortsätta amma så stimuleras mjölktillförseln säger BVC sköterskorna.

Jag har en väninna som hade det här problemet. Hon har tidigare genomgått en bröstreduktion och var orolig för att hon inte skulle kunna amma. Hon påtalade detta till personalen på BB och för sin BVC sköterska. Trots detta var det ingen som reagerade fast hennes son rasade i vikt och blev apatisk och håglös. Det gick så långt att de blev inlagda och sonen fick sondmatas tillslut. Det enda de sa till henne var fortsätt amma.

Varför lyssnar man inte på mammorna???

Var i ligger prestigen att till varje pris hålla sin ståndpunkt i det här fallet? Okej, du tycker det är viktigt med amning, men är det inte viktigare att barnen lever och mår bra och att mammorna lever och mår bra?

För klarhetens skull vill jag tillslut bara påpeka att jag själv har ammat båda min barn av egen fri vilja och utan påtryckningar utifrån, nästan...