lillskruttan

Det gör så ont när ens älsklingar gör sig illa.

Lillgumman ramlade i trappen upp till entrén och slog i hakan när vi kom hem nyss. Skinnet sprack och det blev en en centimeter bred glipa i hakan. Det blödde inte jättemycket och det var inte jättedjupt men det var otäckt att se. Man såg in till fettlagret liksom. Dessutom var jag tvungen att trycka ihop sårkanterna så att de inte skulle glida isär.

Ringde närakuten för det hade varit skönt om nåt proffs hade tittat på det men de hade fullt och hänvisade till Astrid Lindgren. Men där vet man ju att man måste vänta i timmar och jag trodde inte på allvar att de egentligen skulle åtgärda det annat än med plåster, så det slutade med att vi plåstrade själva hemma.

Det är ju bara typiskt att man alltid ska vara själv när det händer såna här saker. Maken var kvar hos kompisarna som vi hade varit hos under kvällen, jag hade åkt hem själv för att lägga barnen. Han kom dock hem när jag ringde och berättade även om det egentligen inte var nödvändigt. Men det är skönt att ha honom hemma bara i fall att.

Nu har jag jättedåligt samvete över att jag inte klemade mer med henne när hon ramlade utan istället bad henne resa sig upp innan hon blev alldeles blöt. Jag kan inte lyfta henne med min onda rygg så jag var tvungen att få henne att gå in själv. Nu önskar jag att jag bara hade lyft upp henne ändå. Man vill göra allt för dem när de slår sig, älsklingarna.

Lilla gumman.